Vår Resa börjar nu....

Hej!




Jag minns känslan än idag när jag var sådär 20-23år och min barnlängtan verkligen kändes att vara som starkast. Ett enda härligt pirr i magen och det kändes verkligen helt naturligt då som om min kropp verkligen var redo för det största man kan uppleva i livet - bli mamma.
Men där och då var det inte rätt tidpunkt i livet för mig och jag är både glad och tacksam för åren som passerat så att jag fått chansen att utvecklas som både människa & i relation till mig själv och med min underbara man och livskamrat.


Han är verkligen min drömmars man både som människa och person. En mer omtänksam och kärleksfull man har jag inte mött. Det mest fantastiska var att vi båda utvecklats på vägen med det vi upplevt i livet så att vi möttes i en tid då det var verkligen meningen att det skulle kunna bli vi. Några år innan vårt möte och innan vi gifte oss och blev sambos så beslutade han sig för att sterilisera sig i den dåvarande relationen. Så för honom vändes verkligen allt upp och ned när vi möttes då jag hade inga barn och hade en önskan om att en dag bli mamma om jag äras med den fina gåvan. Han hade redan barn som passerat både ung ålder och tonår.
 Så några år senare i vår relation så genomgick han en operation för att återställa. Operationen gick bra och vi fick beskedet efter en tid att det var fullt möjligt för oss att kunna få barn. Men riktigt så lätt visade det sig inte att vara och vid min ålder av fyllda 36år med inga som helst tecken på att kunna bli gravid så tog vi en kontakt med landstinget. Under 2016 har vi i 3 månader vaggats in i tron om att vi skulle beviljas hjälp därifrån. Vi genomgick prover och samtal med läkare. Efter sista samtalet på pricken av en tre månader lång process så svarar läkaren att de kan inte hjälpa oss pga av min mans tidigare operation som de känt till sedan dag 1 innan allt startade.

Den dagen så var det första dagen som jag fylldes med en sån enorm uppgivenhet. Jag har innan haft en stark magkänsla av att allt löser sig tillslut till det bästa och den känslan finns med fortfarande, men just då och så oprofessionellt och slarvigt vi blivit behandlande med att blottat vårt privat liv som vi inte hade behövt så föll tårarna och faktum av att det är en process upplevde jag för första gången som tuff. Men som i ALLT så handlar det om att "bryta ihop och komma tillbaka". För vi fick provsvar om att min mans spermier har aktivitet, men låg. Att oroa sig kommer aldrig vara till en fördel utan jag satsade istället på att göra det jag kan för att hjälpa kroppen med att ex. bli sockerfri, glutenfri och se över min jobbsituation för att skapa mera lugn och harmoni för minska stressnivåer.

Samma dag tog jag kontakt med privatkliniken i vårt län & fick snabb kontakt och tid inom en månad. Nu är det knappt en vecka kvar till detta magiska datum. Jag har mentalt börja inse att vi är där nu - att vår resa börjar nu med något som kan bli helt fantastiskt. Ett litet liv som är en del av oss. Det har idag fått mig att börja känna det där pirret i min mage igen som varit som bortblåst i många år då jag levt ett liv med mycket jobb och karriär.

Det ska bli spännande för ALLT känns verkligen så nytt för mig och att få göra denna resa med min  man är så rätt. Oavsett vad som än är meningen så tar vi detta steg tillsammans och jag ivl gärna dela med mig av resan för det är läkande nog i svåra stunder.

Ha en fin dag!